Andree

Har beslutat mig för att lägga det här med bloggandet på is, vilket jag egentligen har gjort sedan jag fick reda på att jag skulle bli pappa. Jag tycker att en blogg ska vara rolig och intressant. Eftersom vårt liv är fokuserat på vårt lilla barn så är det inte så mycket annat att skriva om just nu och jag känner inte för att skriva humoristiskt om mitt barn. Det som är en rolig sak för mig kanske missförstås och sen vet man inte vart det slutar. Internet är vad det är.

Vi får se när eller om jag kommer tillbaka, jag hade ju inte så många som följde mig så ni kan ju ringa mig istället om ni undrar hur det går för oss och med bebisen.

Det var allt, hejdå.

Snäckan sover dåligt om ens alls om nätterna och det känns som att vi försöker verkligen allt. Natten till igår körde jag med henne i 1,5 timmar i bilen för att få henne att somna men så fort vi kom innanför husets dörrar klockan 03.00 blev hon piggelin igen, lite otacksamt det där.

Inte så jäkla lätt heller när alla tips och råd som man får motsäger varandra:

-Bebisen ska på inga villkor sova i sina föräldrars säng för då blir det bortklemat.
Nä, det låter ju vettigt. Ok.
-Bebisen ska få sova i sängen så att den vet att föräldrarna finns där och då känner det sig tryggt. 
Jaha, ok. Ja det är väl också lite vettigt, men vad ska jag göra?

-Man ska inte ha barnet i famnen hela tiden och absolut inte låta det få sova en hel natt i famnen för då får man otrygga barn.
Det låter ju vettigt det med.
-Barn som är otrygga vill vara i famnen hela tiden och man ska låta det vara i famnen så länge det vill för då får man trygga barn och det gör inget om det sover i famnen en hel natt.
Jaha, men nu blev det konstigt igen, hur vill ni ha det?

-Mata inte barnet hela tiden så fort det skriker, det sabbar tarmarna och barnet får kolik.
Ja det vill vi absolut inte.
-Nio av tio gånger ett barn skriker är det av hunger, och man ska alltid utgå från att ett skrikande barn vill ha mat, det handlar om barnets överlevnadsinstinkt och man kan inte ge ett barn för mycket mat.
Ja, men snälla nån. Bestäm er.

-Man ska inte trösta ett barn som skriker om natten för då vet barnet att föräldrarna kommer vid minsta pip.
Ok. Får väl stålsätta mig inför nästa gång.
-Tröstar man barnet på natten blir det tryggt av att veta att föräldrarna finns vid barnets sida så fort det behöver det.
Nu ger jag upp.

-Barn ska inte ha napp.
Nähä, ok.
-Barn får visst ha napp.
...

Det handlar inte om att jag tröttnat på andras tips och idéer och inte vill höra dom mer, (testar alla). Det är väl mer det att om man inte klarar av att trösta sitt eget barn som är ledsen så känner man sig inte så duktig på det man gör... Men det är inte bara negativt, absolut inte. Hon är alldeles underbar när hon är på gott humör och så fort hon ler så blir man så glad att det nästan inte gör något att man inte har sovit på fem nätter.

Skulle bara skriva att jag har skrivit på ett papper där jag erkänner att det var jag som gjorde Madammen på smällen. Dessutom så har vi gemensam vårdnad direkt när Pyret föds och om det skulle hända något (gud förbjude) så är det mig barnmorskorna kommer att fråga om inte Madammen kan. Känns bra att ha skrivit under det, lite ansvarstagande får man väl vara.

I lördags var jag och madammen tillsammans med kompisen med sin sambo i Köpenhamn för att fira varandras 30-årsda... 25 årsdagar. Det såg mörkt ut på förmiddagen och vi funderade om man inte skulle strunta i det, men så blir det ju inte värre än man gör det till. Sagt och gjort vi for iväg till närmsta tågstation för att lämna landet. Då strulade det till sig för det gick inte att köpa biljett varken med kontanter eller med visakort. Nu tänkte vi att efter den fadäsen så blir det nog bättre. Och det blev det!

Efter en kall öl på O´Learys på tågstationen för att vänta ut duggregnet så sprack molnen upp och vi fick ett strålande väder. Det där med två paraplyer och regnjacka var ju helt onödigt, nu låg ju dom och tyngde i ryggsäcken och varför hade vi tjocktröjor? Ibland är det drygt att vara extra försiktig. I värmen strosade vi svettiga ner mot Nyhavn och satte oss på en restaurang men så hamnade vi i solen och som gravid är det tydligen inte så värst skönt. Det är inte så skönt om man är lite småfet i heller kan jag säga.

Efter ha slagit oss ner i den tredje restauranten så kändes allt rätt och vi beställde in grillad hummer, hummersoppa och serranoskinksallad till förrätt och madammen tog tigerräkor till huvudrätt och vi andra käkade oxfilé. Mumsfillismaskens. Mycket gläje, skatt och diskuterande senare så ser man hur horisonten blev mörkare och mörkare. Dessutom började det mullra och det kom bara närmare och närmare. Dags att ge sig av.

Efter att ha gått ett par kvarter kände vi hur det började dugga. Då var vi utanför en irländsk pub. Läge för en Irish coffee? När drycken var uppdrucken öppnade himlen sin kran och då gick vi in för att vänta ut regnet. Efter en halvtimme och inget tecken på att det ska avta, känner vi att vi bör nog tusan ta oss till tågstationen, vem vet hur länge det kommer regna? Vägen till stationen fick vi bitvis vada oss fram i decimeterhögt vatten. De första hundra meterna gjorde vi vårt bästa för att inte bli blöta om skorna men det var bara att strunta i.

Inne på stationen tog det ett bra tag innan tåget kom. Vatten forsade upp ur avloppshålen och vatten fylldes på spåret och det fortsatte forsa fram. När tåget väl kom så tog det ett litet tag innan vi rullade igång. Skönt att vara på väg hem med blöta kläder liksom. Efter 30 meter stannade tåget igen och lokföraren sade kort och gott någonting i stil med: Vi har stannat och vi kommer stå stilla ett bra tag och vi vet inte hur länge. Kort därefter öppnades dörrarna och jag gick ut för att se vad som stod på.

Då såg jag att det bara var ca 5 milimeter av spåret som syntes och längre fram så försvann spåret under vattnet. Snabb överläggning med resten av gänget så bestämde vi oss för att ta oss till Kastrup via buss men ville först veta om det gick tåg därifrån så vi gick till en lokförare som svarade på tusen frågor av andra resenärer. Bland annat en som undrade om det skulle komma information om vart dom skulle ta sig och om informationen kom ut på svenska, för den här danskan kunde hon inte med!

Busshållplatsen var överfull och när bussen kom var det som om en fördämning brast. De som var först in på bussen höll på att bli nertrampade av de som var bakom. Faktiskt rätt skrämmande att se hur snabbt vanligt vett försvinner. Ok plan B, taxi. Det visade sig att vi inte var de enda som kom att man kunde göra så. Kön var aslång. Efter flera timmars traskande för att få tag i antingen buss eller taxi tröttnade jag. Jag såg hotell Plaza och sade att vi går in och ber om att dom ringer en taxi till oss.

En dryg timmes väntan senare var vi äntligen på väg mot Sverige. Taxi från Köpenhamn till Malmö är inte billigt! I Sverige kom vi fram precis lagom för att ha missat sista tåget hem och det slutade med att vi jagade upp min kära mor klockan 2 på natten. Klockan 3 var vi hemma. Trötta, blöta och slutkörda och efter en lättare måltid stupade vi i säng. Så gick det till när vi firade våra födelsedagar.

Så här såg det ut i kulverten under perrongerna dagen efter.
När vi stod på perrongen hörde vi hur det forsade där nere.

Då det lutar mot att vi kommer att sitta ensamma i midsommar fick jag en spontan idé som jag tyckte var skitbra, men det tyckte inte madammen.

- Va tusan ska vi ändå sitta och uggla hemma kan vi ju dra till Dalarna och uggla där.

- ???

- Det är väl där som dom firar midsommar så det står härliga till? Hade varit kul att glo på dalmasar och kullor i folkdräkter när dom dansar små grodorna...

- Men det är ju typ 70 mil dit

- Ja men om vi kör torsdag eftermiddag så hinner vi fram innan festligheterna börjar.

- Jag börjar jobba söndag kl.06.00

- ... Småland då, vad sägs om småland?

- Det är också en bra bit att köra.

- Jamenvaf... *suck* Eslöv då?

Upptäckte att jag inte är så värst flitig på att skriva här, så jag får väl se till att avhjälpa detta nu.

Först och främst, jag har känt lillan sparka inne i madammens mage! Häftigt. Tiden börjar gå ruskigt fort nu, madammen är redan i vecka 21 och om drygt fyra månader tittar hon ut. Jag vet visserligen inte om det blir en tös, men varför inte?

Får ofta frågan om sambon fått någon märklig "cravings" som till exempel murbruk, salt sill, gummiband eller skumtomtar. Tyvärr så har det inte varit av det märkligare slaget, däremot fick hon sug efter kantareller en natt när hon jobbade. Tur för mig. Dock är det nog så att jag har övertagit hennes cravings. Som tidigare idag, vid min maskin fick jag ett sjukt sug efter delicatobollar. Ibland slår det till, så ligger man på golvet och kvider efter att ha krängt två kilo matadormix och undrar vad som är fel. Man kan ju undra varför man inte blir sugen på två kilo morötter eller så...

Idag var jag och madammen på ultraljud och såg vår bebis för första gången. Vi har valt att inte veta kön, då det är lika välkommet vilket som och därför kallar vi bebisen kort och gott Pyret. För ett tag sedan fick vi höra Pyrets hjärtljud, men i dag såg vi bebisen! Livlig unge dessutom, h*n vinkade, gäspade, sträckte på sig och vägrade lägga sig på sidan för att få en profilbild. Magiskt.

Pyret, 19 veckor gammal.

Idag är det dags, idag ska vi springa Eskatorpsloppet. Jäkla skit. Jag är inget vidare fysiskt förberedd, har småjoggat några gånger men inget som kan jämföras med dagens lopp. Eller lopp och lopp, får väl mer se det som en dagsutflykt. Eller veckoutflykt, vem vet hur lång tid det tar...

Det jobbigaste med Vasaloppet är att det är så ont om vätskekontroller, det har dom tydligen bara den första dagen.

Det var en härlig känsla att springa så tidigt på morgonen. Jag kunde se hur solen steg på himlavalvet, hur maskrosorna vajade i vinden, hur rapsblommorna började slå ut och min egen skugga guppa upp och ner i asfalten. Jag kunde höra fågelkvitter, hästar som gnäggade en bit bort, bönder som startade upp sina traktorer på förbisprungna gårdar och min egen andhämtning när jag gjorde allt för att fylla lungorna med syre. Jag hälsade på morgonpigga idrottstränande aktivister som tog sig fram i motsatt riktning. Jag kunde känna hur vinden fläktade i mitt morgontrötta ansikte, solen som värmde min hud, svetten som brände i ryggen som syra, asfalten som gjorde sitt yttersta för att slå i sönder mina fötter, knäna som kved som rostiga gångjärn, kalsongerna som började skava i de känsligare områdena och ankeln som lät som småsten i en torktumlare.

Men jag gjorde det. Jag sprang samma runda som för ett par dagar sedan och på en snabbare tid (1h 14min) men viktigaste av allt, jag kom hem och hann äta frukost till melodikrysset. Nu har jag resten av dagen kvar till att göra, ja va fasen då?

För tillfället är jag lite orolig över hur denna dagen kommer att se ut. Skräckscenariot är att jag kommer att bli omhändertagen av män i vita rockar och bli insatt i ett litet rum med mjukt madrasserade väggar och får knapra lugnande tabletter resten av livet. Anledningen är att jag gick upp innan halv sex idag, på en ledig lördag, och ska om cirka en timme ta mig ut och jogga lite. Jag vet att det låter sjukt, det är därför risken för vitrockarna finns.

I onsdags var jag ute och joggade, eller ja förflyttade är nog ett bättre beskrivande ord, men då förflyttade jag mig cirka åtta kilometer samma väg som vår halvmara ska utspela sig på (det tog 1 timme och 20 minuter). Det var en nyttig erfarenhet, det är verkligen en stor skillnad på att springa i lä och att springa i både motvind och sidvind. Det kändes bra att få "känna" lite på vägen som jag ska springa så att jag vet hur jäkligt uppförsbackarna känns. Idag ska jag och grannen springa på samma väg och om orken och lusten infinner sig så kommer vi nog att springa lite längre.

Jag hoppas lite på att vi orkar med en mil idag, men det kan man aldrig veta i förtid. Jag har lite bekymmer med ett knä och en fot och får anpassa mig därefter. Foten stukade jag för något år sedan och det har egentligen inte blivit riktigt bra än, ofta när jag vickar på den så knakar det i leden och i samma veva som stukningen så fick jag inflammation i knäet och gick med det i tre månader innan jag kom på att jag kunde gå till doktorn. Visserligen har jag inga bekymmer av inflammationen längre, jag är mer rädd att jag ska få det igen. Better safe then sorry.

Nu har jag dessutom dragit igång diskmaskinen för att få undan disken och ska strax koka lite kaffe så att det är färdigt innan grannen kommer in. Skulle ni vara uppe vid den här tiden och tänka att: Jo jag vill nog se två dårar som joggar på en okristlig tid och skämmer ut sig, så åk till vadensjö och heja på oss, eller kasta ägg om ni nu känner för det. Trevlig helg förresten.

Min granne är snäll och trevlig på alla vis men kan på det mest subliminala sätt lura in en på de mest idiotiska idéerna som finns och det medans man ler och ser fram mot galenskaperna. Nu ska vi springa Eskatorpsloppet, ungefär lika långt som ett halvmara, om knappt fyra veckor. Idag så testjoggade jag ca fem kilometer (gick nog mesta tiden) och jag trodde att jag skulle dö. Det tog mig ganska så exakt en timme att förflytta mig fem kilometer. Om jag tjuvstartar halvmaran kvällen innan kanske jag klarar mig halvvägs innan jag blir omsprungen - suck

Anledningen till att jag fått för mig att springa som en dåre är att jag misstänkte att madammen krympt alla mina kläder och fifflat med badrumsvågen men hon nekar. Det lutar mot att chipsdieten inte riktigt funkar. Jag försöker väl inte bli någon beachvolleybollhunk, lite självinsikt har jag, men det hade varit kul om jag inte blev misstagen för en hårig barbapappa. När jag var liten fick jag höra att om man åt grovbröd blev man stark och fick hår på brösten, jag kan berätta att om du äter frallor får du hår på ryggen, inget vidare stark blir du heller.

Stod på jobb och fyllde i tidrapport och kände igen dagens datum, 20 april. Efter ett tag kom jag på vad som gällde. Idag är det 11 år sedan jag flyttade hemifrån in i det hus jag fortfarande bor i. 11 år går fort. Jag hade kanske en förhoppning att hinna få färdigt allt renoverande inom 10 år men det hände ju inte.

Jag har för mig att John Lennon ska ha sagt något i stil med att: Livet är det som händer dig medan du planerar något annat. Om jag planerar att vi ska ha renoverat färdigt resten av huset innan 11 nya år har gått så får vi se vad som händer. Hur som helst, idag firar vi lite.