Semester!
Semester, semester, semester!!!
Det är knappt att man kan fatta det. Ett helt års väntar börjar nu närma sig sitt lidelsefulla slut. På ungefär två månaders tid (Augusti & September) jobbade jag ihop närmare sextio timmars komptid, utöver ordinarie tid. Nu har jag gott och väl sjuttio timmar och jag är nu ledig ända fram till sjunde Januari.
Fattar ni, sextio timmar på två månader, plus ordinarie tid. Det är knappt jag fattar det själv. Jag vet att jag ofta sagt till madammen att påminna mig om alla mödor i samma sekund som flygplanspiloten stampar plattan i mattan: Hur många morgnar som jag svor åt min mobil när den väckte mig strax efter klockan fem på morgonen, så många gånger som man blev nedstämd när resten av mitt skift gick hem för dagen och jag stannade kvar ett par timmar till, alla raster på kvällen när resten av fabriken var utrymd och man försökte hålla humöret och arbetslusten uppe, när maskinen strulade så mycket att jag skrek och svor så att ansiktet var illrött och ville bara sätta mig i en hörna och gråta. Om man kunde komprimera alla de jobbiga stunderna som man genomlidit den senaste tiden till en enda sekund och släpper ut det ur kroppen samtidigt som piloten "ger han tofflan", undar hur man reagerar, kommer man att skratta eller gråta?
Tja, jag vet att jag är jävligt flygrädd. Eller, ja, inte rädd för att flyga, mer rädd för att störta. Så den senaste tiden har det tyvärr blivit lite sisådär med sömnen. Jag vet att de två mest kritiska momenten med att flyga är starten och landningen och att om något skulle gå åt helvete så är det säkert då. Vet även att om det skulle "gå åt helvete", så är det oftast inte kraschen som tar dig, utan det att man bara har max två minuter på sig att ta sig ut om man ska klara själva nedslaget. Sedan vet jag att det är så trångt i flygplansstolen gentemot stolen framanför dig, att du i regel bryter benen av dig. Det betyder att man måste ta sig ur ett långt stålrör fullt med andra människor som också försöker ta sig ur, alla med brötna ben. Typ lycka till. Så min reaktion när madammen påpekar mitt kämpande på jobb slutar väl med att jag jublar högst i flygplanet samtidigt som jag skiter på mig.
Jaha vad har jag för förväntningar på denna "lilla utflykt". Inga alls, bättre att inte förvänta sig något ifall det inte skulle gå att uppfylla. Men, om jag inte får se Angel Falls (hänger på framkomlighet, regnperioden och utflyktsutbudet), så kommer jag att göra allt för att kunna se det, bara till att spara till en ny resa... Men jag förväntar mig inte något.
Ser fram emot att snorkla vid Los Roches, kanske fotta en liten fisk, kanske hitta en gömd skatt, bli asrik, bli kung i Långtbortistan. Men inga förväntningar...
Det är tänkt att vi ska ut på djuphavsfiske och där är allt bara bonus då jag bara lyckats dra upp sammanlagt fyra fiskar under hela mitt knappa trettioåriga liv, och då släppte jag tillbaka två för dom var för små...
Nej, om jag inte har några förväntningar så blir jag inte så värst besviken heller, men visst fan hoppas man...
Måste berätta om sista dagen på jobb.
Det var planerat att sluta vid kvart i ett för att kunna få ut min arbetstidsförkortning, så när klockan blev kvart i ett så gick jag fabriken runt för att säga god jul till var och en. Tänkte vara så proffsig att avsluta med chefen, men då sade han att jag skulle vänta för att kunna vara med på mötet som var planerat en halvtimme senare (och det var det..) Då kändes det som om jag just kommit på ett sätt att rymma från ett fängelse, men snubblat i utgången och blivit påkommen... Men, vad fan gör det... Jag har världens bästa arbetskamrater .. Jag blev omkramad av tre stycken då de önskade mig en trevlig resa, och då var två av dem från mitt skift, och den tredje min förman. Det är sådant som gör att jag härdar ut alla bekymmren...
P.S. eventuella felstavningar skyller jag på madammens laptop...
Det jag vill ha sagt...
Jag misstänker skarpt att jag komer att njuta av min semester, så det så, typ, så tills jag kommer tilllbaka:
Over and out and Merry Christmas...
