Gravkorv
Idag var jag på begravning. Eller, ja igår blir det ju. Aldrig någon höjdare, men det var en fin begravning.
Efter begravningen så splittrades i princip alla. Rivaliteter och oro inom den närmsta familjen gjorde att den sammankomst man brukar ha efter en begravning med kaffe och fika helt var utesluten. Mor tyckte att hennes faster gott var värd en fika efteråt, så vi hade bestämt oss för att fika var som helst. Till begravningen så dök ett gäng avlägsna släktingar upp ifrån Danmark (mors kusiner). Senast jag såg dom var för tolv år sedan och då var det också på en begravning, maken till dagens begravda. Vi övertalade en del av dom att stanna på en fika, och det gick dom med på. Nu är vi "Landskroniter" sällan i Malmoe vilket gjorde att det här med att hitta fikaställen var nästintill omöjligt, men vi beslöt oss till slut för att shoppingcentret vid travbanan Jägersro, där måste det ju drälla av fikaställen. Väl inne så drällde det med fikaplatser, men dom var alla överfulla. Jag måste medge att det inte var det man i första hand skulle tänka på som fikaplats efter en begravning, men vi slog oss ner i pölsemannens servering (dom var ju ändå danskar).
Det visade sig att skillnaden mellan danska och svenska var påtagligt stor, så där satt vi på pölsemannen i jägersro för att hedra minnet av mors faster, och inte en jävel av oss fattade vad vi ville ha sagt. Riktigt så var det ju inte, men till en del i alla fall. Med i det danska sällskapet fanns två små banditer på fyra och sju år, livligare ungar har jag sällan skådat. På vägen ut igen så gick jag hand i hand med sjuåringen, och sprang och "slajdade" - ni vet när man bygger upp lite fart och sedan glider på golvet med skorna. Fyraåringen sprang långt före och missade att vi skulle svänga in i en annan utgång, så undertecknad fick följa efter och försöka, på knagglig danska, få honom att förstå att vi skulle tillbaka in igen och till en annan utgång. Jag tog en unge i var hand och började knata tillbaka.
På något sätt så såg ungarna detta som ett tillfälle att leka. Vi kom väl tre meter in igen, då helt plötsligt båda ungarna slängde sig platt mot golvet. Där kunde dom ju inte bara ligga så...
- "Upp igen."
- "Ok de va mae sjovt vi gjör de igjen", kunde man höra och så upprepades proceduren igen. Och igen. Och igen och igen och igen. Vid ett par tillfällen släpade jag dessa två ungar efter mig. Folk stirrade lite suspekt på mig till höger, och trodde väl att jag skulle kidnappa dom. Tittade åt vänster, i kassan på typ något hälsocafé, där stod en tjej i kassan och såg väldigt road ut. Jag vet inte vad hon tänkte när hon såg mig släpandes på ett barn i varje hand och gjorde mitt bästa för att behålla fattningen -men jag tänkte:
- "Där framme är utgången, där framme är utgången, där framme är utgången, håll ut, för guds skull, håll ut".
När vi hade sagt farväl så hoppade vi in i vår bil för vidare färd mot Löddeköpinge och lite kinamat i entren till Willy's. När jag slog igen min dörr sa jag till mina föräldrar:
- "Får jag lika livliga ungar kommer jag att börja röka igen!"
Efter måltiden, strax efter avfarten i Lödde mot trafikplats Lundåkra tog det tvärstopp på motorvägen. Ok olycka, tänker vi och förbereder oss på en lång väntan. Trafiken segar sig fram långsamt, långsamt. Plötsligt så kommer en ambulans och kör om oss på innern och försvinner bort ur vårt synfält på grund av vägens kurvning. Vid flera tillfällen stannar trafiken helt framför oss. Efter ett tag så inser vi att det är helt tomt på södergående vägbana. Man hör en lastbilstuta som bryter tystnaden, och när vi tittar bakåt så har en bogserbil högt och tydligt markerat att han också vill fram via vägrenen. Efter bogserbilen följde ett koppel pressbilar, likt hyenor, i jakt efter ett par bra bilder.
Hmm vad har hänt? Kollision över båda vägbanorna? Ujujuj, bådar illa. Far bytar radiostation för att höra om det kommer ut någon trafikvarning. Minuterna senare kommer den. En skåpbil och flera personbilar hade krockat på södergående vägbana. Minuten senare ser vi olyckan, och efter olyckan så var det fri väg igen. Med andra ord så har nyfikna åskådare på vår vägbana saktat in så pass mycket att trafiken tog helt stopp. Jag menar varför? Riskerna blir väl inte mindre för att du ska ta din bil och bromsa ner hastigheten tills du nästan står stilla. Och det räcker ju med att en börjar, sen måste ju alla sakta ner sin hastighet, som ett jäkla lämmeltåg för att inte kollidera med den framför.
Efter trafikplats Lundåkra så var det som sagt fri väg och resten av dagen och kvällen fortlöpte utan några som helst incidenter. Så var det med denna dag, när vi sa farväl till gammelfaster Eva. På pölsemannen på Jögersro shoppingcentrum.
Over and out.
Efter begravningen så splittrades i princip alla. Rivaliteter och oro inom den närmsta familjen gjorde att den sammankomst man brukar ha efter en begravning med kaffe och fika helt var utesluten. Mor tyckte att hennes faster gott var värd en fika efteråt, så vi hade bestämt oss för att fika var som helst. Till begravningen så dök ett gäng avlägsna släktingar upp ifrån Danmark (mors kusiner). Senast jag såg dom var för tolv år sedan och då var det också på en begravning, maken till dagens begravda. Vi övertalade en del av dom att stanna på en fika, och det gick dom med på. Nu är vi "Landskroniter" sällan i Malmoe vilket gjorde att det här med att hitta fikaställen var nästintill omöjligt, men vi beslöt oss till slut för att shoppingcentret vid travbanan Jägersro, där måste det ju drälla av fikaställen. Väl inne så drällde det med fikaplatser, men dom var alla överfulla. Jag måste medge att det inte var det man i första hand skulle tänka på som fikaplats efter en begravning, men vi slog oss ner i pölsemannens servering (dom var ju ändå danskar).
Det visade sig att skillnaden mellan danska och svenska var påtagligt stor, så där satt vi på pölsemannen i jägersro för att hedra minnet av mors faster, och inte en jävel av oss fattade vad vi ville ha sagt. Riktigt så var det ju inte, men till en del i alla fall. Med i det danska sällskapet fanns två små banditer på fyra och sju år, livligare ungar har jag sällan skådat. På vägen ut igen så gick jag hand i hand med sjuåringen, och sprang och "slajdade" - ni vet när man bygger upp lite fart och sedan glider på golvet med skorna. Fyraåringen sprang långt före och missade att vi skulle svänga in i en annan utgång, så undertecknad fick följa efter och försöka, på knagglig danska, få honom att förstå att vi skulle tillbaka in igen och till en annan utgång. Jag tog en unge i var hand och började knata tillbaka.
På något sätt så såg ungarna detta som ett tillfälle att leka. Vi kom väl tre meter in igen, då helt plötsligt båda ungarna slängde sig platt mot golvet. Där kunde dom ju inte bara ligga så...
- "Upp igen."
- "Ok de va mae sjovt vi gjör de igjen", kunde man höra och så upprepades proceduren igen. Och igen. Och igen och igen och igen. Vid ett par tillfällen släpade jag dessa två ungar efter mig. Folk stirrade lite suspekt på mig till höger, och trodde väl att jag skulle kidnappa dom. Tittade åt vänster, i kassan på typ något hälsocafé, där stod en tjej i kassan och såg väldigt road ut. Jag vet inte vad hon tänkte när hon såg mig släpandes på ett barn i varje hand och gjorde mitt bästa för att behålla fattningen -men jag tänkte:
- "Där framme är utgången, där framme är utgången, där framme är utgången, håll ut, för guds skull, håll ut".
När vi hade sagt farväl så hoppade vi in i vår bil för vidare färd mot Löddeköpinge och lite kinamat i entren till Willy's. När jag slog igen min dörr sa jag till mina föräldrar:
- "Får jag lika livliga ungar kommer jag att börja röka igen!"
Efter måltiden, strax efter avfarten i Lödde mot trafikplats Lundåkra tog det tvärstopp på motorvägen. Ok olycka, tänker vi och förbereder oss på en lång väntan. Trafiken segar sig fram långsamt, långsamt. Plötsligt så kommer en ambulans och kör om oss på innern och försvinner bort ur vårt synfält på grund av vägens kurvning. Vid flera tillfällen stannar trafiken helt framför oss. Efter ett tag så inser vi att det är helt tomt på södergående vägbana. Man hör en lastbilstuta som bryter tystnaden, och när vi tittar bakåt så har en bogserbil högt och tydligt markerat att han också vill fram via vägrenen. Efter bogserbilen följde ett koppel pressbilar, likt hyenor, i jakt efter ett par bra bilder.
Hmm vad har hänt? Kollision över båda vägbanorna? Ujujuj, bådar illa. Far bytar radiostation för att höra om det kommer ut någon trafikvarning. Minuterna senare kommer den. En skåpbil och flera personbilar hade krockat på södergående vägbana. Minuten senare ser vi olyckan, och efter olyckan så var det fri väg igen. Med andra ord så har nyfikna åskådare på vår vägbana saktat in så pass mycket att trafiken tog helt stopp. Jag menar varför? Riskerna blir väl inte mindre för att du ska ta din bil och bromsa ner hastigheten tills du nästan står stilla. Och det räcker ju med att en börjar, sen måste ju alla sakta ner sin hastighet, som ett jäkla lämmeltåg för att inte kollidera med den framför.
Efter trafikplats Lundåkra så var det som sagt fri väg och resten av dagen och kvällen fortlöpte utan några som helst incidenter. Så var det med denna dag, när vi sa farväl till gammelfaster Eva. På pölsemannen på Jögersro shoppingcentrum.
Over and out.
