Andree

Det var en härlig känsla att springa så tidigt på morgonen. Jag kunde se hur solen steg på himlavalvet, hur maskrosorna vajade i vinden, hur rapsblommorna började slå ut och min egen skugga guppa upp och ner i asfalten. Jag kunde höra fågelkvitter, hästar som gnäggade en bit bort, bönder som startade upp sina traktorer på förbisprungna gårdar och min egen andhämtning när jag gjorde allt för att fylla lungorna med syre. Jag hälsade på morgonpigga idrottstränande aktivister som tog sig fram i motsatt riktning. Jag kunde känna hur vinden fläktade i mitt morgontrötta ansikte, solen som värmde min hud, svetten som brände i ryggen som syra, asfalten som gjorde sitt yttersta för att slå i sönder mina fötter, knäna som kved som rostiga gångjärn, kalsongerna som började skava i de känsligare områdena och ankeln som lät som småsten i en torktumlare.

Men jag gjorde det. Jag sprang samma runda som för ett par dagar sedan och på en snabbare tid (1h 14min) men viktigaste av allt, jag kom hem och hann äta frukost till melodikrysset. Nu har jag resten av dagen kvar till att göra, ja va fasen då?