Andree

Idag är det dags, idag ska vi springa Eskatorpsloppet. Jäkla skit. Jag är inget vidare fysiskt förberedd, har småjoggat några gånger men inget som kan jämföras med dagens lopp. Eller lopp och lopp, får väl mer se det som en dagsutflykt. Eller veckoutflykt, vem vet hur lång tid det tar...

Det jobbigaste med Vasaloppet är att det är så ont om vätskekontroller, det har dom tydligen bara den första dagen.

Det var en härlig känsla att springa så tidigt på morgonen. Jag kunde se hur solen steg på himlavalvet, hur maskrosorna vajade i vinden, hur rapsblommorna började slå ut och min egen skugga guppa upp och ner i asfalten. Jag kunde höra fågelkvitter, hästar som gnäggade en bit bort, bönder som startade upp sina traktorer på förbisprungna gårdar och min egen andhämtning när jag gjorde allt för att fylla lungorna med syre. Jag hälsade på morgonpigga idrottstränande aktivister som tog sig fram i motsatt riktning. Jag kunde känna hur vinden fläktade i mitt morgontrötta ansikte, solen som värmde min hud, svetten som brände i ryggen som syra, asfalten som gjorde sitt yttersta för att slå i sönder mina fötter, knäna som kved som rostiga gångjärn, kalsongerna som började skava i de känsligare områdena och ankeln som lät som småsten i en torktumlare.

Men jag gjorde det. Jag sprang samma runda som för ett par dagar sedan och på en snabbare tid (1h 14min) men viktigaste av allt, jag kom hem och hann äta frukost till melodikrysset. Nu har jag resten av dagen kvar till att göra, ja va fasen då?

För tillfället är jag lite orolig över hur denna dagen kommer att se ut. Skräckscenariot är att jag kommer att bli omhändertagen av män i vita rockar och bli insatt i ett litet rum med mjukt madrasserade väggar och får knapra lugnande tabletter resten av livet. Anledningen är att jag gick upp innan halv sex idag, på en ledig lördag, och ska om cirka en timme ta mig ut och jogga lite. Jag vet att det låter sjukt, det är därför risken för vitrockarna finns.

I onsdags var jag ute och joggade, eller ja förflyttade är nog ett bättre beskrivande ord, men då förflyttade jag mig cirka åtta kilometer samma väg som vår halvmara ska utspela sig på (det tog 1 timme och 20 minuter). Det var en nyttig erfarenhet, det är verkligen en stor skillnad på att springa i lä och att springa i både motvind och sidvind. Det kändes bra att få "känna" lite på vägen som jag ska springa så att jag vet hur jäkligt uppförsbackarna känns. Idag ska jag och grannen springa på samma väg och om orken och lusten infinner sig så kommer vi nog att springa lite längre.

Jag hoppas lite på att vi orkar med en mil idag, men det kan man aldrig veta i förtid. Jag har lite bekymmer med ett knä och en fot och får anpassa mig därefter. Foten stukade jag för något år sedan och det har egentligen inte blivit riktigt bra än, ofta när jag vickar på den så knakar det i leden och i samma veva som stukningen så fick jag inflammation i knäet och gick med det i tre månader innan jag kom på att jag kunde gå till doktorn. Visserligen har jag inga bekymmer av inflammationen längre, jag är mer rädd att jag ska få det igen. Better safe then sorry.

Nu har jag dessutom dragit igång diskmaskinen för att få undan disken och ska strax koka lite kaffe så att det är färdigt innan grannen kommer in. Skulle ni vara uppe vid den här tiden och tänka att: Jo jag vill nog se två dårar som joggar på en okristlig tid och skämmer ut sig, så åk till vadensjö och heja på oss, eller kasta ägg om ni nu känner för det. Trevlig helg förresten.