En blöt kväll i Köpenhamn
I lördags var jag och madammen tillsammans med kompisen med sin sambo i Köpenhamn för att fira varandras 30-årsda... 25 årsdagar. Det såg mörkt ut på förmiddagen och vi funderade om man inte skulle strunta i det, men så blir det ju inte värre än man gör det till. Sagt och gjort vi for iväg till närmsta tågstation för att lämna landet. Då strulade det till sig för det gick inte att köpa biljett varken med kontanter eller med visakort. Nu tänkte vi att efter den fadäsen så blir det nog bättre. Och det blev det!
Efter en kall öl på O´Learys på tågstationen för att vänta ut duggregnet så sprack molnen upp och vi fick ett strålande väder. Det där med två paraplyer och regnjacka var ju helt onödigt, nu låg ju dom och tyngde i ryggsäcken och varför hade vi tjocktröjor? Ibland är det drygt att vara extra försiktig. I värmen strosade vi svettiga ner mot Nyhavn och satte oss på en restaurang men så hamnade vi i solen och som gravid är det tydligen inte så värst skönt. Det är inte så skönt om man är lite småfet i heller kan jag säga.
Efter ha slagit oss ner i den tredje restauranten så kändes allt rätt och vi beställde in grillad hummer, hummersoppa och serranoskinksallad till förrätt och madammen tog tigerräkor till huvudrätt och vi andra käkade oxfilé. Mumsfillismaskens. Mycket gläje, skatt och diskuterande senare så ser man hur horisonten blev mörkare och mörkare. Dessutom började det mullra och det kom bara närmare och närmare. Dags att ge sig av.
Efter att ha gått ett par kvarter kände vi hur det började dugga. Då var vi utanför en irländsk pub. Läge för en Irish coffee? När drycken var uppdrucken öppnade himlen sin kran och då gick vi in för att vänta ut regnet. Efter en halvtimme och inget tecken på att det ska avta, känner vi att vi bör nog tusan ta oss till tågstationen, vem vet hur länge det kommer regna? Vägen till stationen fick vi bitvis vada oss fram i decimeterhögt vatten. De första hundra meterna gjorde vi vårt bästa för att inte bli blöta om skorna men det var bara att strunta i.
Inne på stationen tog det ett bra tag innan tåget kom. Vatten forsade upp ur avloppshålen och vatten fylldes på spåret och det fortsatte forsa fram. När tåget väl kom så tog det ett litet tag innan vi rullade igång. Skönt att vara på väg hem med blöta kläder liksom. Efter 30 meter stannade tåget igen och lokföraren sade kort och gott någonting i stil med: Vi har stannat och vi kommer stå stilla ett bra tag och vi vet inte hur länge. Kort därefter öppnades dörrarna och jag gick ut för att se vad som stod på.
Då såg jag att det bara var ca 5 milimeter av spåret som syntes och längre fram så försvann spåret under vattnet. Snabb överläggning med resten av gänget så bestämde vi oss för att ta oss till Kastrup via buss men ville först veta om det gick tåg därifrån så vi gick till en lokförare som svarade på tusen frågor av andra resenärer. Bland annat en som undrade om det skulle komma information om vart dom skulle ta sig och om informationen kom ut på svenska, för den här danskan kunde hon inte med!
Busshållplatsen var överfull och när bussen kom var det som om en fördämning brast. De som var först in på bussen höll på att bli nertrampade av de som var bakom. Faktiskt rätt skrämmande att se hur snabbt vanligt vett försvinner. Ok plan B, taxi. Det visade sig att vi inte var de enda som kom att man kunde göra så. Kön var aslång. Efter flera timmars traskande för att få tag i antingen buss eller taxi tröttnade jag. Jag såg hotell Plaza och sade att vi går in och ber om att dom ringer en taxi till oss.
En dryg timmes väntan senare var vi äntligen på väg mot Sverige. Taxi från Köpenhamn till Malmö är inte billigt! I Sverige kom vi fram precis lagom för att ha missat sista tåget hem och det slutade med att vi jagade upp min kära mor klockan 2 på natten. Klockan 3 var vi hemma. Trötta, blöta och slutkörda och efter en lättare måltid stupade vi i säng. Så gick det till när vi firade våra födelsedagar.
Efter en kall öl på O´Learys på tågstationen för att vänta ut duggregnet så sprack molnen upp och vi fick ett strålande väder. Det där med två paraplyer och regnjacka var ju helt onödigt, nu låg ju dom och tyngde i ryggsäcken och varför hade vi tjocktröjor? Ibland är det drygt att vara extra försiktig. I värmen strosade vi svettiga ner mot Nyhavn och satte oss på en restaurang men så hamnade vi i solen och som gravid är det tydligen inte så värst skönt. Det är inte så skönt om man är lite småfet i heller kan jag säga.
Efter ha slagit oss ner i den tredje restauranten så kändes allt rätt och vi beställde in grillad hummer, hummersoppa och serranoskinksallad till förrätt och madammen tog tigerräkor till huvudrätt och vi andra käkade oxfilé. Mumsfillismaskens. Mycket gläje, skatt och diskuterande senare så ser man hur horisonten blev mörkare och mörkare. Dessutom började det mullra och det kom bara närmare och närmare. Dags att ge sig av.
Efter att ha gått ett par kvarter kände vi hur det började dugga. Då var vi utanför en irländsk pub. Läge för en Irish coffee? När drycken var uppdrucken öppnade himlen sin kran och då gick vi in för att vänta ut regnet. Efter en halvtimme och inget tecken på att det ska avta, känner vi att vi bör nog tusan ta oss till tågstationen, vem vet hur länge det kommer regna? Vägen till stationen fick vi bitvis vada oss fram i decimeterhögt vatten. De första hundra meterna gjorde vi vårt bästa för att inte bli blöta om skorna men det var bara att strunta i.
Inne på stationen tog det ett bra tag innan tåget kom. Vatten forsade upp ur avloppshålen och vatten fylldes på spåret och det fortsatte forsa fram. När tåget väl kom så tog det ett litet tag innan vi rullade igång. Skönt att vara på väg hem med blöta kläder liksom. Efter 30 meter stannade tåget igen och lokföraren sade kort och gott någonting i stil med: Vi har stannat och vi kommer stå stilla ett bra tag och vi vet inte hur länge. Kort därefter öppnades dörrarna och jag gick ut för att se vad som stod på.
Då såg jag att det bara var ca 5 milimeter av spåret som syntes och längre fram så försvann spåret under vattnet. Snabb överläggning med resten av gänget så bestämde vi oss för att ta oss till Kastrup via buss men ville först veta om det gick tåg därifrån så vi gick till en lokförare som svarade på tusen frågor av andra resenärer. Bland annat en som undrade om det skulle komma information om vart dom skulle ta sig och om informationen kom ut på svenska, för den här danskan kunde hon inte med!
Busshållplatsen var överfull och när bussen kom var det som om en fördämning brast. De som var först in på bussen höll på att bli nertrampade av de som var bakom. Faktiskt rätt skrämmande att se hur snabbt vanligt vett försvinner. Ok plan B, taxi. Det visade sig att vi inte var de enda som kom att man kunde göra så. Kön var aslång. Efter flera timmars traskande för att få tag i antingen buss eller taxi tröttnade jag. Jag såg hotell Plaza och sade att vi går in och ber om att dom ringer en taxi till oss.
En dryg timmes väntan senare var vi äntligen på väg mot Sverige. Taxi från Köpenhamn till Malmö är inte billigt! I Sverige kom vi fram precis lagom för att ha missat sista tåget hem och det slutade med att vi jagade upp min kära mor klockan 2 på natten. Klockan 3 var vi hemma. Trötta, blöta och slutkörda och efter en lättare måltid stupade vi i säng. Så gick det till när vi firade våra födelsedagar.
Så här såg det ut i kulverten under perrongerna dagen efter.
När vi stod på perrongen hörde vi hur det forsade där nere.
