Formsvacka - eller bara tid att hämta sig? Vår Venezuelaresa
Är fullt medveten om att jag inte varit här på ett jäkligt bra tag. Det är så att nätverkskortet har havererat på den egna datorn så att jag får utnyttja madammens dator. Det är bara det att när jag väl får en ledig tid så pallar jag inte sitta och skriva en massa. Dessutom så har den ekonomiska krisen drabbat arbetsplatsen så flera stycken av mina arbetskamrater kommer att sluta inom kort, och det är personer som man har kommit att lära känna ganska väl. Trots att jag för sex år sedan tänkte för mig själv, när jag påbörjade min tremånaders provanställning: Fy fan, jag kommer inte palla tre veckor bara... Humöret har tyvärr inte alltid varit på topp med andra ord.
Åhh herregud, kom på att jag inte varit här sedan INNAN jag med madam och svärföräldrar for till Venezuela. Ojojoj. Vilket paradis. Minnet sviker mig lite just nu kl. 01.16, men ska försöka få men en övergripande reseskildring, som följer nu.
Resan började dagen innan. Svärföräldrarna kom och jag lämnade över huset åt min lillebror, gav honom en hård kram och hoppade in i bilen och vi for i väg. Vi kom i väg en bit, men så kom vi på att vi hade glömt något (Vad det nu var har jag glömt, så jag har glömt de två gånger nu), så vi for tillbaka och hämtade de vad det nu än var som vi hade glömt. Resan fortsatte upp mot madammens bror som bor en bit utanför Ullared, och vi hade stämt träff på en McDonaldsrestaurant. I avfartskurvan upptäckte svärfar att han inte kunde bromsa, Och eftersom vi kör ganska lika, han och jag, så bromsar vi inte förrän det behövs. Bra tajming att upptäcka att bromsarna inte funkar.
En kvart senare, något svettigare och med en puls som en maratonlöpare så inmundigade vi ett par "mackedånkare" tillsammans med F, och sedan avfärd mot landvetter och övernattning på flygplatsens hotell. Vill minnas ett par öl i baren innan middagen och att svärfar beställde två pyttesmå whiskey, vars pris nästan matchade priset på systemet, men för en hel flaska... då jag blev erbjuden att smutta vågade jag det knappt, så jäkla dyrt va det. I alla fall, maten var god och natten var ganska ok. Nattsömnen kan jämföras med ett barns nattsömn dagen innan födelsedag eller julafton, full av förväntan.
Måndag:
Flygresan gick i ett rakt streck tvärs över Atlanten och avklarades på fyra långfilmer. Väl framme var det fortfarande ljust och värmen som sköljdes över en när man steg ut ur planet kom som en chock. Ungefär som att gå in i en bastu med kläderna på. Transitbuss till hotellet gick på ca 45 minuter och hjärnan hade fullt upp med att dels hålla sig vid liv och dels med att försöka ta till sig det jag såg genom bussrutan. Som ett miniCuba, alldeles underbart. En ganska så seg incheckning senare så var vi i matsalen och efter det så tog vi en drink på terassen. Ungefär då fattade jag att jag befann mig på semester.
Tisdag:
Dagen efter så stack vi på ett sånt här turistmöte med reseledarna där det framgick att resan till Angel Falls inte fanns att tillgå, dock kollade vi efter andra alternativ till att få uppleva fallet på nära håll, men snart förstod vi att det skull helt enkelt ha kostat oss mer än det säkerligen smakade, så vi sket i det. En strandpromenad tillbaka till hotellet tog uppskattningsvis tio till femton minuter och vill minnas att resten av dagen avnjöts i poolen tillsammans med vår käre vän Mr All inclusive. Cuba libre är skitgött!
Onsdag:
Vi hade beställt en hyrbil, så att vi skulle kunna ta oss runt på ön och se oss omkring, men bilen var gott och väl en timme försenad, mañana på allt här, men när den väl kom så for vi runt på den ena halvön, närmast hotellet så att säga. Vägarna på Isla Margetitha är spännande att fara runt på, inga skyltar som medddelar huruvida vilken hastighet som gäller eller om det skulle kunna vara en enkelriktad gata du befinner dig på, åt fel håll. Så vi körde slut på bensinen. Vi tankade typ 33,5 liter (trettiotrekommafem) och det kostade i Svenska pengar sex och femtio. Innan vi parkerade bilen för kvällen så avnjöt vi solnedgången i Juan Griego.
Torsdag:
Idag var det min tur att köra bil. En ganka så spännade upplevelse. Poliskontrollerna på Isla Margeritha är inte riktigt som i Sverige. Blev stoppad och min kunskap över det spanska ordförrådet begränsades till : Una cervesa por favor, ( och den kvinnliga polisens engelska ordförråd begränsades till: Drivers licence please eller Freeze motherfucker!!) Då jag lagt alla viktiga handlingar i bagageutrymmet och helt sonika gick för att hämta det så tillkallades en biffig poliskonstapel som ingav respekt och som kunde engelska, med ett pumphagelgevär i famnen. Mina ögon landade på pumphagelgeväret och jag mins att jag tänkte att: Hey kolla, det ser ju ut som på film.
Då fattade jag att detta var ett äkta pumphagelgevär, och jag blev nervös och därefter fumlade jag med allt, tappade alla viktiga papper och stammade ur mig ursäkter. När vi var i Sverige så tog vi reda på hur det gick till om man ville köra bil utomlands. Det var typ skitviktigt att man hade med sig ett internationellt körkort, annars kunde man hälsa hem (då endast via vykort). Men när allt blev uppklarat så var det bara att åka vidare.
En tvåtimmars färd från hotellet så var vi på den västra sidan av ön i ett litet fiskesamhälle som kallades Punta Arenas där vi slappade hela dagen på stranden och allt var så öde och skithärligt som man bara kan inbilla sig. Efter en lång tids solande så gick vi till restauranten som vi hyrde solstolar av och beställde in en lunch. Istället för meny, kom han in med dagens fiskfångst och frågade oss vilken fisk vi ville ha. Även om den svenska hälsovårdsnämnden (med nyss nämda meny) och byggnadsnämnden (då hela restauranten var uppbggd på -till synes drivved och rester av korrugerad plåt) skulle jubla över denna pittoreska lilla restauranten, vill jag framhävda att detta var fanimej ett paradis.
Fredag:
Uppstigning skittidigt för avfärd från hotellet till flygplatsen. Idag skulle vi iväg på *Den stora utflykten* till Orinocodeltat. Till min förfäran såg jag att planet vi skulle åka med var ett skitlitet. Hatar att flyga. Väl inne på plats i sätet och uppe i luften tittade jag ut över vingen och kunde se hur den ene skruven till motorkåpan lossnade och låg och skramlade. Jag vill minnas att det hördes ett ljud som i mina öron lätt kunde tolkas som ett varningsljud och vid detta tillfälle knep jag ihopa ögonen hårt och bad en helsikes massa böner.
Tydligen funkade det för efter en bra stund puffade madammen på mig och sade att det var dags för landning, så jag rättade på mig och tittade ut genom den lilla rutan. Allt man kunde se var skog, skog och åter skog. Helt plötsligt, typ tio meter under oss bredde en stor flod ut sig och vid detta tillfälle önskade jag att planet hade varit utrustat med en toalett så att man hade kunnat byta kallingar. Men så tre sekunder innan landningshjulet slog i marken så dök en asfatssträcka upp och jag kunde pusta ut.
Cirka förtio minuters bussfärd steg vi av och hoppade i en motorbåt som i ett rasande tempo tog oss iväg på en färd som uppskattades till enochenhalv timme till två över Orinocodeltat tils vi såg en brun husbåt som visade sig vara våran sovplats. En lätt lunch intogs och just som vi avslutade lunchen framgick det att nu -NU- skulle det fiskas piraya. Utflyckten samordnades tillsammans med ett gäng tyskar och för den delen finnar och estländare som inte fattade ett ord engelska, så när guiden berättade samma historia än en gång fast på tyska så sprang svärfar och jag ut på bryggan och slet till oss varsitt spö fortare än kvickt.
Metkroken agnades med kycklingkött och efter att det doppades i plurret så tog det uppskattningsvis fem sekunder innan det nappade. Och som det napade!! Herreminje! Men bara för att det nappade så var det inte lätt att få någon fångst. Svärfar fick upp en piraya, men arrangörerna tyckte den var för liten så han fick släpa i den igen, Jag fick upp en fisk som var ett kusinsläkte till pirayan och som var helt silvrig (silverfisk) och den räknades inte. Dock så fick damen i ett annat svenskt par upp en rejäl piraya, som behölls och som senare på kvällen tillreddes. Innan dess så fick vi hoppa ut på motorbåten igen och uppleva en hel eftermiddag på deltat tillsammans med vrålapor, gamar, indianbarn och ett rikt fågelliv och med intryck som jag hoppas kommer att sitta och gagga om på ålderdomshemmet.
Båtfärden avslutades i solnedgången i en liten motorbåt tillsammans med cirka 16 andra vilt främmande männinskor med varsin Cuba Libre i näven Och vi bara njöt av att finnas till, sedan kom vi på att denna dag var den tolfte december, med andra ord lussevaka. Kan lova att sämra lussevakor kan man ha. Efter midagen och provsmakning av piraya så var det dags för Caymanjakt. Dock var naturen emot oss med stjärnklar himmel och fullmåne, så caymanen såg oss innan vi såg den, typ. Fast vi kom en riktigt nära, så att man kunde höra plasket när han hoppade i vattnet och då slog han emot motorbåten så att den guppade till. Tanken var förståss att slita upp en cayman i motorbåten så att vi skulle kunna klappa den och måtta in vilken storlek man ville ha på handväskan, men även om det inte föll in, så var det skithärligt att sitta i en motorbåt, på Orinocodeltat en stjärnklar natt och bara finnas till. Natten avslutades till djungelns symfoniorkester och det sköna vaggandet av husbåt.
Lördag:
Madammen väckte mig astidigt med de enkla orden: Detta får du bara inte missa. Steg upp sömndrucken och tittade ut genom vårt fönster som bestod av ett enkelt mygnät. Utanför låg deltat närmast spegelblankt och solen höll på att gå upp. Ett par oförglömliga ögonblick senare vaknade resten av båten och alla förstummades av den vackra vy som låg framför våra ögon. Strax efteråt inmundigades frukost och sedan vidare färd tillbaka mot flygplatsen. I deltat, på vägen mot flygplatsen fick vi syn på sötvattensdelfiner som är ganska sällsynta. Att få ha sett det är magnifikt. När vi kom till flygplatsen fortsatte vår fär vidare mot Canaimaparken, via Salto Angel- Angel Falls. Världens högsta vattenfall.
Även om jag är jäkligt flygrädd och därefter kan tycks överdriva en del, så kan jag lova att flygresan genom ravinen var skumpig och bumpig. Men vi fick syn på vattenfallet. Jag blev så tagen av synen att det vattnades i ögonen (något med AC i planet). Väl framme på Canaias flygplats kunde man höra en vilt dån, och ju närmare man kom Canaimaparkens lagun så såg man inte mindre en fyra öronbedövande vattenfall, och efter en kort klädes ombytning satt vi på skitsmala kanoter på väg ut i det vågiga vattnet på väg mot Salto el Sapo. En "kort" promenad på tjugofem minuter senare så stod vi vid toppen av fallet, och jag kunde inte låta bli utan lät det olydiga barnet i mig doppa fötterna bara ett par meter från där vattenmassorna kastar sig ut från fallet.
Ett par minuter senare var det dags för en "stilla" promenad bakom fallet. Ungefär nu fick vi reda på att det precis innan varit en regnperiod, så att det var mer vatten än vanligt. Cirka trettio meter in bakom fallet gick det riktigt bra och man blev helt hänförd av det vackra vattenfallet. Ungefär nu fick vi möte av en annan grupp och fick direktiv att gå fram en fem-tio meter, jag tittar fram och ser en vägg av vattenkaskader, vänder mig om till madammen som flämtar efter andan och vrålar (på grund av bruset av vattenmassorna) You aint seen nothing yet! Det var som att promenera under vatten på såphala klippavsatser vassa som rakblad, men bland det mest absolut häftigase som jag upplevt genom hela mitt liv. Väl tillbaka så var man helt slutkörd och kroppen brydde sig inte det minsta om att hjärnan var flygrädd så jag sov den mesta tiden av resan hemåt igen. Närmast följde två dagar som man bara slappade vid poolen och "hämtade andan"
Tisdag:
Svärfar Göran fyllde år idag, och den egentliga orsaken till Venezuelaresan överhuvdtaget. Dagen börjades med champagnefrukost vid stranden, och diverse telegram, sms och gratulationskort. Som svärfar sa där på morgonen: sämre födelsedagar kan man ha, och även om det inte var min dag så håller jag med honom. Vill minnas att dagen förflöt samma sakta tempo som de tidigare två dagarna, men på kvälen så firade vi svärfar på en riktig restaurant där vi både åt och drack gott. Och sedvanlig avslutning på terassen med gott i glasen.
Onsdag:
Idag fick svärfar sin födelsedagspresent i form av djuphavsfiske. Tyvärr, verkligen tyvärr så fick vi inte en enda stackars fiskjäkel på hela dagen, dock så passade vi på att lära oss att snorkla runt fiskebåten, och det var verkligen skitkul att se sådan exotisk fisk på så nära håll. Sedan bjöds det på färska ostron, så färska att båtkaptenen dök ner och hämtade upp dom till oss, och till alla er som säger att konsistensen på ostron är som att tugga på snor är helt ute och cyklar, rejält tugmotstånd, och hur gott som helst. Vill tro att svärfar njöt av sin present trots att det inte blev napp.
Torsdag:
Idag så skule vi besöka Los Roches, en karibisk nationalpark med en tvåhundra öar som man kunde kryssa genom. Flygturen genomfördes med Dachplan 7, och någonstans i mitt inre mindes jag just Dash, sedan kom jag på det: det var ju dessa plan som blev så kritiserade i och med att det par ett par styckna som kraschade typ ett år innan. I alla fall i dag skulle vi snorkla men tyvärr så var det lite oflyt på det hela så att utcheckningen av snorkelutrustning tog lite längre tid än förväntat så till slut blev det lite stressat, och vissa av resenärerna blev lidande. Skit samma för härligt turkosa vatten fick en på bättre tankar och strax så snorklade vi i det också.
Efter en lunch och en bit hummer (lyxigt som fasen) så blev det till slut avfärd mot flyg. En av de vackraste solnedgångarna i mitt egna minne utspelades framför våra ögon när reseledaren pockade på vår upp märksamhet. Det visade sig att Los Roches flygplats var beroende av solljus och att solen höll på att gå ner samtidigt som att det hade blivit trafikstockning på flygplatsen på Isla margeriha, så vi blev strandsatta på los rohes en natt. Just i detta ögonblicket surnade det till hos mig, då jag längtade efter en dusch, men när det ordnats rum och mat så blev det bara mysgare och mysigare. Kvällen avnjöts dels med snabbinsatt middag på ett närliggande hotell och dels med puffkuddar på stranden utanför det egna hotellet.
På fredagen åkte vi till baka till Isla Margeritha, och resten av semesten avnjöts i solen och vi kände oss nöjda med strapatser för denna gång. Men det var härligt att vara brunbränd på julafton när alla andra var vita som spöken. Om någon är intresserad av att få bilder till denna text så kolla här, och klicka er till December månad mellan den 8:e och den 23:e år 2008.
Just nu är klockan asmycket, så jag får väl leta upp en säng. Godnatt.
Over and out.
Åhh herregud, kom på att jag inte varit här sedan INNAN jag med madam och svärföräldrar for till Venezuela. Ojojoj. Vilket paradis. Minnet sviker mig lite just nu kl. 01.16, men ska försöka få men en övergripande reseskildring, som följer nu.
Resan började dagen innan. Svärföräldrarna kom och jag lämnade över huset åt min lillebror, gav honom en hård kram och hoppade in i bilen och vi for i väg. Vi kom i väg en bit, men så kom vi på att vi hade glömt något (Vad det nu var har jag glömt, så jag har glömt de två gånger nu), så vi for tillbaka och hämtade de vad det nu än var som vi hade glömt. Resan fortsatte upp mot madammens bror som bor en bit utanför Ullared, och vi hade stämt träff på en McDonaldsrestaurant. I avfartskurvan upptäckte svärfar att han inte kunde bromsa, Och eftersom vi kör ganska lika, han och jag, så bromsar vi inte förrän det behövs. Bra tajming att upptäcka att bromsarna inte funkar.
En kvart senare, något svettigare och med en puls som en maratonlöpare så inmundigade vi ett par "mackedånkare" tillsammans med F, och sedan avfärd mot landvetter och övernattning på flygplatsens hotell. Vill minnas ett par öl i baren innan middagen och att svärfar beställde två pyttesmå whiskey, vars pris nästan matchade priset på systemet, men för en hel flaska... då jag blev erbjuden att smutta vågade jag det knappt, så jäkla dyrt va det. I alla fall, maten var god och natten var ganska ok. Nattsömnen kan jämföras med ett barns nattsömn dagen innan födelsedag eller julafton, full av förväntan.
Måndag:
Flygresan gick i ett rakt streck tvärs över Atlanten och avklarades på fyra långfilmer. Väl framme var det fortfarande ljust och värmen som sköljdes över en när man steg ut ur planet kom som en chock. Ungefär som att gå in i en bastu med kläderna på. Transitbuss till hotellet gick på ca 45 minuter och hjärnan hade fullt upp med att dels hålla sig vid liv och dels med att försöka ta till sig det jag såg genom bussrutan. Som ett miniCuba, alldeles underbart. En ganska så seg incheckning senare så var vi i matsalen och efter det så tog vi en drink på terassen. Ungefär då fattade jag att jag befann mig på semester.
Tisdag:
Dagen efter så stack vi på ett sånt här turistmöte med reseledarna där det framgick att resan till Angel Falls inte fanns att tillgå, dock kollade vi efter andra alternativ till att få uppleva fallet på nära håll, men snart förstod vi att det skull helt enkelt ha kostat oss mer än det säkerligen smakade, så vi sket i det. En strandpromenad tillbaka till hotellet tog uppskattningsvis tio till femton minuter och vill minnas att resten av dagen avnjöts i poolen tillsammans med vår käre vän Mr All inclusive. Cuba libre är skitgött!
Onsdag:
Vi hade beställt en hyrbil, så att vi skulle kunna ta oss runt på ön och se oss omkring, men bilen var gott och väl en timme försenad, mañana på allt här, men när den väl kom så for vi runt på den ena halvön, närmast hotellet så att säga. Vägarna på Isla Margetitha är spännande att fara runt på, inga skyltar som medddelar huruvida vilken hastighet som gäller eller om det skulle kunna vara en enkelriktad gata du befinner dig på, åt fel håll. Så vi körde slut på bensinen. Vi tankade typ 33,5 liter (trettiotrekommafem) och det kostade i Svenska pengar sex och femtio. Innan vi parkerade bilen för kvällen så avnjöt vi solnedgången i Juan Griego.
Torsdag:
Idag var det min tur att köra bil. En ganka så spännade upplevelse. Poliskontrollerna på Isla Margeritha är inte riktigt som i Sverige. Blev stoppad och min kunskap över det spanska ordförrådet begränsades till : Una cervesa por favor, ( och den kvinnliga polisens engelska ordförråd begränsades till: Drivers licence please eller Freeze motherfucker!!) Då jag lagt alla viktiga handlingar i bagageutrymmet och helt sonika gick för att hämta det så tillkallades en biffig poliskonstapel som ingav respekt och som kunde engelska, med ett pumphagelgevär i famnen. Mina ögon landade på pumphagelgeväret och jag mins att jag tänkte att: Hey kolla, det ser ju ut som på film.
Då fattade jag att detta var ett äkta pumphagelgevär, och jag blev nervös och därefter fumlade jag med allt, tappade alla viktiga papper och stammade ur mig ursäkter. När vi var i Sverige så tog vi reda på hur det gick till om man ville köra bil utomlands. Det var typ skitviktigt att man hade med sig ett internationellt körkort, annars kunde man hälsa hem (då endast via vykort). Men när allt blev uppklarat så var det bara att åka vidare.
En tvåtimmars färd från hotellet så var vi på den västra sidan av ön i ett litet fiskesamhälle som kallades Punta Arenas där vi slappade hela dagen på stranden och allt var så öde och skithärligt som man bara kan inbilla sig. Efter en lång tids solande så gick vi till restauranten som vi hyrde solstolar av och beställde in en lunch. Istället för meny, kom han in med dagens fiskfångst och frågade oss vilken fisk vi ville ha. Även om den svenska hälsovårdsnämnden (med nyss nämda meny) och byggnadsnämnden (då hela restauranten var uppbggd på -till synes drivved och rester av korrugerad plåt) skulle jubla över denna pittoreska lilla restauranten, vill jag framhävda att detta var fanimej ett paradis.
Fredag:
Uppstigning skittidigt för avfärd från hotellet till flygplatsen. Idag skulle vi iväg på *Den stora utflykten* till Orinocodeltat. Till min förfäran såg jag att planet vi skulle åka med var ett skitlitet. Hatar att flyga. Väl inne på plats i sätet och uppe i luften tittade jag ut över vingen och kunde se hur den ene skruven till motorkåpan lossnade och låg och skramlade. Jag vill minnas att det hördes ett ljud som i mina öron lätt kunde tolkas som ett varningsljud och vid detta tillfälle knep jag ihopa ögonen hårt och bad en helsikes massa böner.
Tydligen funkade det för efter en bra stund puffade madammen på mig och sade att det var dags för landning, så jag rättade på mig och tittade ut genom den lilla rutan. Allt man kunde se var skog, skog och åter skog. Helt plötsligt, typ tio meter under oss bredde en stor flod ut sig och vid detta tillfälle önskade jag att planet hade varit utrustat med en toalett så att man hade kunnat byta kallingar. Men så tre sekunder innan landningshjulet slog i marken så dök en asfatssträcka upp och jag kunde pusta ut.
Cirka förtio minuters bussfärd steg vi av och hoppade i en motorbåt som i ett rasande tempo tog oss iväg på en färd som uppskattades till enochenhalv timme till två över Orinocodeltat tils vi såg en brun husbåt som visade sig vara våran sovplats. En lätt lunch intogs och just som vi avslutade lunchen framgick det att nu -NU- skulle det fiskas piraya. Utflyckten samordnades tillsammans med ett gäng tyskar och för den delen finnar och estländare som inte fattade ett ord engelska, så när guiden berättade samma historia än en gång fast på tyska så sprang svärfar och jag ut på bryggan och slet till oss varsitt spö fortare än kvickt.
Metkroken agnades med kycklingkött och efter att det doppades i plurret så tog det uppskattningsvis fem sekunder innan det nappade. Och som det napade!! Herreminje! Men bara för att det nappade så var det inte lätt att få någon fångst. Svärfar fick upp en piraya, men arrangörerna tyckte den var för liten så han fick släpa i den igen, Jag fick upp en fisk som var ett kusinsläkte till pirayan och som var helt silvrig (silverfisk) och den räknades inte. Dock så fick damen i ett annat svenskt par upp en rejäl piraya, som behölls och som senare på kvällen tillreddes. Innan dess så fick vi hoppa ut på motorbåten igen och uppleva en hel eftermiddag på deltat tillsammans med vrålapor, gamar, indianbarn och ett rikt fågelliv och med intryck som jag hoppas kommer att sitta och gagga om på ålderdomshemmet.
Båtfärden avslutades i solnedgången i en liten motorbåt tillsammans med cirka 16 andra vilt främmande männinskor med varsin Cuba Libre i näven Och vi bara njöt av att finnas till, sedan kom vi på att denna dag var den tolfte december, med andra ord lussevaka. Kan lova att sämra lussevakor kan man ha. Efter midagen och provsmakning av piraya så var det dags för Caymanjakt. Dock var naturen emot oss med stjärnklar himmel och fullmåne, så caymanen såg oss innan vi såg den, typ. Fast vi kom en riktigt nära, så att man kunde höra plasket när han hoppade i vattnet och då slog han emot motorbåten så att den guppade till. Tanken var förståss att slita upp en cayman i motorbåten så att vi skulle kunna klappa den och måtta in vilken storlek man ville ha på handväskan, men även om det inte föll in, så var det skithärligt att sitta i en motorbåt, på Orinocodeltat en stjärnklar natt och bara finnas till. Natten avslutades till djungelns symfoniorkester och det sköna vaggandet av husbåt.
Lördag:
Madammen väckte mig astidigt med de enkla orden: Detta får du bara inte missa. Steg upp sömndrucken och tittade ut genom vårt fönster som bestod av ett enkelt mygnät. Utanför låg deltat närmast spegelblankt och solen höll på att gå upp. Ett par oförglömliga ögonblick senare vaknade resten av båten och alla förstummades av den vackra vy som låg framför våra ögon. Strax efteråt inmundigades frukost och sedan vidare färd tillbaka mot flygplatsen. I deltat, på vägen mot flygplatsen fick vi syn på sötvattensdelfiner som är ganska sällsynta. Att få ha sett det är magnifikt. När vi kom till flygplatsen fortsatte vår fär vidare mot Canaimaparken, via Salto Angel- Angel Falls. Världens högsta vattenfall.
Även om jag är jäkligt flygrädd och därefter kan tycks överdriva en del, så kan jag lova att flygresan genom ravinen var skumpig och bumpig. Men vi fick syn på vattenfallet. Jag blev så tagen av synen att det vattnades i ögonen (något med AC i planet). Väl framme på Canaias flygplats kunde man höra en vilt dån, och ju närmare man kom Canaimaparkens lagun så såg man inte mindre en fyra öronbedövande vattenfall, och efter en kort klädes ombytning satt vi på skitsmala kanoter på väg ut i det vågiga vattnet på väg mot Salto el Sapo. En "kort" promenad på tjugofem minuter senare så stod vi vid toppen av fallet, och jag kunde inte låta bli utan lät det olydiga barnet i mig doppa fötterna bara ett par meter från där vattenmassorna kastar sig ut från fallet.
Ett par minuter senare var det dags för en "stilla" promenad bakom fallet. Ungefär nu fick vi reda på att det precis innan varit en regnperiod, så att det var mer vatten än vanligt. Cirka trettio meter in bakom fallet gick det riktigt bra och man blev helt hänförd av det vackra vattenfallet. Ungefär nu fick vi möte av en annan grupp och fick direktiv att gå fram en fem-tio meter, jag tittar fram och ser en vägg av vattenkaskader, vänder mig om till madammen som flämtar efter andan och vrålar (på grund av bruset av vattenmassorna) You aint seen nothing yet! Det var som att promenera under vatten på såphala klippavsatser vassa som rakblad, men bland det mest absolut häftigase som jag upplevt genom hela mitt liv. Väl tillbaka så var man helt slutkörd och kroppen brydde sig inte det minsta om att hjärnan var flygrädd så jag sov den mesta tiden av resan hemåt igen. Närmast följde två dagar som man bara slappade vid poolen och "hämtade andan"
Tisdag:
Svärfar Göran fyllde år idag, och den egentliga orsaken till Venezuelaresan överhuvdtaget. Dagen börjades med champagnefrukost vid stranden, och diverse telegram, sms och gratulationskort. Som svärfar sa där på morgonen: sämre födelsedagar kan man ha, och även om det inte var min dag så håller jag med honom. Vill minnas att dagen förflöt samma sakta tempo som de tidigare två dagarna, men på kvälen så firade vi svärfar på en riktig restaurant där vi både åt och drack gott. Och sedvanlig avslutning på terassen med gott i glasen.
Onsdag:
Idag fick svärfar sin födelsedagspresent i form av djuphavsfiske. Tyvärr, verkligen tyvärr så fick vi inte en enda stackars fiskjäkel på hela dagen, dock så passade vi på att lära oss att snorkla runt fiskebåten, och det var verkligen skitkul att se sådan exotisk fisk på så nära håll. Sedan bjöds det på färska ostron, så färska att båtkaptenen dök ner och hämtade upp dom till oss, och till alla er som säger att konsistensen på ostron är som att tugga på snor är helt ute och cyklar, rejält tugmotstånd, och hur gott som helst. Vill tro att svärfar njöt av sin present trots att det inte blev napp.
Torsdag:
Idag så skule vi besöka Los Roches, en karibisk nationalpark med en tvåhundra öar som man kunde kryssa genom. Flygturen genomfördes med Dachplan 7, och någonstans i mitt inre mindes jag just Dash, sedan kom jag på det: det var ju dessa plan som blev så kritiserade i och med att det par ett par styckna som kraschade typ ett år innan. I alla fall i dag skulle vi snorkla men tyvärr så var det lite oflyt på det hela så att utcheckningen av snorkelutrustning tog lite längre tid än förväntat så till slut blev det lite stressat, och vissa av resenärerna blev lidande. Skit samma för härligt turkosa vatten fick en på bättre tankar och strax så snorklade vi i det också.
Efter en lunch och en bit hummer (lyxigt som fasen) så blev det till slut avfärd mot flyg. En av de vackraste solnedgångarna i mitt egna minne utspelades framför våra ögon när reseledaren pockade på vår upp märksamhet. Det visade sig att Los Roches flygplats var beroende av solljus och att solen höll på att gå ner samtidigt som att det hade blivit trafikstockning på flygplatsen på Isla margeriha, så vi blev strandsatta på los rohes en natt. Just i detta ögonblicket surnade det till hos mig, då jag längtade efter en dusch, men när det ordnats rum och mat så blev det bara mysgare och mysigare. Kvällen avnjöts dels med snabbinsatt middag på ett närliggande hotell och dels med puffkuddar på stranden utanför det egna hotellet.
På fredagen åkte vi till baka till Isla Margeritha, och resten av semesten avnjöts i solen och vi kände oss nöjda med strapatser för denna gång. Men det var härligt att vara brunbränd på julafton när alla andra var vita som spöken. Om någon är intresserad av att få bilder till denna text så kolla här, och klicka er till December månad mellan den 8:e och den 23:e år 2008.
Just nu är klockan asmycket, så jag får väl leta upp en säng. Godnatt.
Over and out.
