Andree

Signe har tyvärr lärt sig en ful ovana, att klättra ur spjälsängen. Även om "inhägnaden" är lika hög som upp till pannan på Signe så klättrar hon ur den på tre sekunder. Då ovanvåningen inte riktigt tillåter lössläppta barn (ingen möjlighet att sätta grind till trappan) har vi inte vågat lägga henne själv däruppe, vilket vi utan bekymmer kunde tidigare. Så det har varit att en av oss har fått gå och lägga sig samtidigt som Signe och sen har hon fått sova i vår säng. Skulle vi lägga över henne i hennes egen säng efter att hon somnat kanske man inte vaknar när hon kliver upp och då är det risk att hon trillar ner för trappan. Inget vi vill.

 

Igår pratade vi om att man kanske ändå skulle försöka lägga henne i sin säng för att hejda henne när hon försöker klättra över och markera att detta är inget som vi vill att hon fortsätter med. Så idag bestämde jag mig för att så blir det. Det tog gott och väl en timme och förtifem minuter att lägga henne och få henne att inse att hon är trött. Gott och väl. Jag har inget planerat idag förutom tvätten, men jag litar inte på att hon sover en längre stund (bara för någon dag sedan sov hon tjugo minuter totalt) så jag tar det efter att hon har vaknat igen. Hade tänkt gå upp så fort jag hör henne vakna för att återigen hejda henne om hon försöker klättra över.

 

Jag hade givetvis kunnat lägga henne i vår säng och hon hade säkert somnat på tio minuter för att sedan lägga över henne i sin säng, men jag vill att hon ska förstå att det inte är ok att klättra över sängen. Så till alla er som har befunnit sig i Råga Hörstad med omnejd de senaste två timmarna, Signe mår bra. Hon har aldrig varit i fara, det har bara låtit så. När hon är trött och inte får som hon vill (Signe har den starkaste viljan söder om nordpolen) ser hon till att alla förstår det. Men idag var det jag som fick min vilja igenom.

 

Tack och hej.