En pappas förlossningsberättelse
För ett år sedan strax efter klockan åtta på morgonen ringde min mobil. Jag hade just tryck en kopp kaffe i kaffeautomaten och just som jag tog koppen ringde det och det var min gravida flickvän som hade gått cirka en vecka över tiden. Jag var mycket medveten om att hon skulle kunna ringa vilken sekund som helst och att jag skulle få åka iväg med ilfart. När jag lyfte luren svarade hon:
- Det kommer blod.
När jag får panik brukar jag försöka stanna upp och säga till mig själv att jag ska tänka rationellt men det gick inte här sedan sa Sandra:
- Alltså, det kommer mycket blod.
Jag blev helt nollställd, detta var inget man fick lära sig på föräldrakursen direkt. Jag slängde ut mitt kaffe på momangen och åkte hem och för att sedan åka ner till Lund. Efter ett par tester så fick vi åka hem igen. Men läkaren sa att vi kunde förvänta oss en förlossning inom 24 timmar.
Väl ute i parkeringshuset ringde jag till jobb och sa att jag tänkte bli hemma tills förlossningen. Resten av dagen fortgick utan komplikationer och vi gick och lade oss. Dagen efter vaknade jag som inget hade hänt och trodde att allt var frid och fröjd men Sandra berättade att värkarna förmodligen hade börjat dra igång. Nu blev det ett evigt klockande fram och tillbaka mellan värkarna att vi glömde äta middag och på eftermiddagen blev det för mycket för Sandra så vi ringde till förlossningen och fick rådet att åka ner.
Jag minns att det var fullmåne och kallt ute när vi körde ner och det ända jag tänkte var att jag var osäker på om vi skulle få stanna eller om vi skulle bli hemskickade igen. Vi hade lastat en sportbag full med allt möjligt att ha med oss om vi skulle stanna och både den och den gravida flickvännen lastades av utanför entrén och sedan körde jag i ilfart till ett parkeringshus och ställde bilen för att sedan springa hela vägen tillbaka till KK, väl inne i entrén igen var jag helt slut och fick sitta i två minuter innan jag hade fått tillbaka andan igen.
Vi knallade in på förlossningen cirka kvart i sex på kvällen och fick ett rum och efter ett litet slag kom det in en barnmorska som kontrollerade Sandra och det konstaterades att hon var öppen 4 cm. Vi skulle föda barn! Den första tiden gick det väl ganska bra, efter klockan nio fick Sandra lustgas och kämpade på med värkarna men efter ett par timmars kämpande fick hon epidural och strax efter släppte allt det onda och nu fick vi en halvtimmes vila, klockan var nu efter midnatt.
Efter vilopausen blev det full rulle igen men tydligen var epiduralen lite för bra för nu kände Sandra inte av värkarna och nu fick hon värkförstärkande dropp men det gjorde tyvärr ingen större skillnad och det var nu som det jobbiga började. Sandra krystade och slet så att hon blev blå men ingen bebis ville titta ut det var riktigt jobbigt att bara stå och titta på och inte kunna göra något. Vid flera tillfällen sprang barnmorskorna runt både mig och Sandra och jag erbjöd mig att flytta mig, jag borde ju inte stå i vägen för dem när de gör sitt jobb men de insisterade att jag skulle stå kvar. Själv tycker jag att rätt person ska vara på rätt plats för att göra rätt jobb. Jag var verkligen på fel plats och gjorde fel jobb.
Efter någon timme blev det så illa att det fanns en risk för att både barnet och Sandra skulle ta skada av att förlossningen tog så lång tid att det pratades om de skulle söva ner henne för kejsarsnitt eller de skulle använda sugklocka och jag vet att jag önskade att de skulle välja kejsarsnitt för att det skulle bli lättare för Sandra, att hon skulle slippa stressen och smärtan. Om det är rätt tänkt eller jag som är dum i huvudet får jag kanske låta vara osagt, men det var hemskt att se henne i detta tillstånd.
Det bestämdes för sugklocka och jag fick bevittna hur barnmorskorna har världens värsta dragkamp för livet (barnets då) och efter vad som kändes som en evighet kom det lilla barnet ut och barnmorskorna sa att vi själva fick se vilket kön det blev och Sandra som hela tiden sagt att det skulle bli en grabb sa direkt:
- Det är en tjej!
Och det var det. Det var lilla Signe. Det första dygnet var Sandra väldigt tagen av förlossningen och kunde inte riktigt ta hand om både sig själv och Signe så jag fick ta hand om henne i början, vilket var både underbart och förbaskat märkligt
Och kan ni tänka er? I övermorgon fyller hon ett år. Vart har denna tiden tagit vägen?
