5 år har gått, vi saknar dig.
För fem år sedan så var just denna dagen också en måndag. Jag vet, för igår var det fem år sedan som jag sade adjö till morfar för sista gången.
Jag hade åkt upp till dom på lördagen och morfar som var glad att berätta en liten historia om sin ungdom innan middagen gjorde så som alltid förr. Jag hade varit uppe sent natten innan och jag var jättetrött och hade svårt att hålla mig vaken, så han tyckte att jag gott kunde vila mig lite innan maten. Minnet sviker mig tyvärr om exakt vad vi gjorde, men det fanns alltid något litet jobb som mormor och morfar behövde hjälp med och jag kan tänka mig att så var fallet även denna gång. Morfar hade strax innan haft besvär av de olika slag och jag frågade hur det var med honom. Han svarade att han hade lite besvär med magen men att det var på bättringsvägen och att skulle säkert bli bra igen.
Kvällen avslutades med att vi tittade på tv. Jag minns att det var Välkommen Mrs Doubtfire. Dagen efter så pratade vi mycket om det nya jobbet jag hade fått och att jag hade fått rycka in efter att förmannen hade gått på semester och detta tyckte morfar var kul att höra. Mormor och jag löste lite korsord på eftermiddagen och senare på kvällen begav jag mig hemåt. När jag tog farväl så stod han i grinden och vinkade adjö och log så innerligt hjärtligt som bara han kunde.
Dagen efter strax innan middag så ringde min mobil på jobb och det var min mor som ville att jag efter jobb direkt skulle bege mig hem till dom. Man hörde på hennes röst att det var något allvarligt. Mormor hade tidigare varit drabbad av hjärtfel som hon blivit opererad för och misstänkte att hon hade fått åka in igen. Efter arbetets slut for jag hem till dom. I vardagsrummet satt min mor och far och lillebror.
Direkt när jag såg dom förstod jag att någon hade dött. Man kunde läsa det i deras ansikte. Mor grät och kramade om mig, jag kramade om henne och jag frågade: Vem är det?
När hon svarade att det var morfar var det som om jag fick en chock. Mina armar föll ner mot mina sidor och jag tappade all känsel i benen. Jag ville inte tro det jag hörde. Jag hade ju varit hos honom dagen innan och då var allt nästintill frid och fröjd.
Men jo, han hade dött. Jag kunde ändå inte tro det jag hörde.
Han hade suttit vid frukostbordet tillsammans med mormor, utbrustit -Nämen vad nu? och trillat ihop. Det hade varit en propp i hjärtat, och det hade varit över på fem sekunder. Morfar var en sund man som började cykla Vätternrundan och Ringsjön runt efter det han fyllt femtio år. Det var hans sunda och starka hjärta som hade stoppat proppen. Jag har fått berättat att hade han varit en osundare man så hade den slinkit igenom hjärtat och han hade förmodligen överlevt.
Det har nu gått fem år. I förrgår firades mors femtioårskalas och du var saknad av alla där. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, hur du har påverkat mitt liv. Den enda tröst jag finner är att det i alla fall gick snabbt för dig, att du inte låg i en säng och tynade bort. Det hade inte varit din stil. Det sista jag såg av dig var dit härliga, lite sneda leende. Jag är glad att det är detta jag minns dig vid när jag tänker på dig.
Vi saknar dig.
Jag hade åkt upp till dom på lördagen och morfar som var glad att berätta en liten historia om sin ungdom innan middagen gjorde så som alltid förr. Jag hade varit uppe sent natten innan och jag var jättetrött och hade svårt att hålla mig vaken, så han tyckte att jag gott kunde vila mig lite innan maten. Minnet sviker mig tyvärr om exakt vad vi gjorde, men det fanns alltid något litet jobb som mormor och morfar behövde hjälp med och jag kan tänka mig att så var fallet även denna gång. Morfar hade strax innan haft besvär av de olika slag och jag frågade hur det var med honom. Han svarade att han hade lite besvär med magen men att det var på bättringsvägen och att skulle säkert bli bra igen.
Kvällen avslutades med att vi tittade på tv. Jag minns att det var Välkommen Mrs Doubtfire. Dagen efter så pratade vi mycket om det nya jobbet jag hade fått och att jag hade fått rycka in efter att förmannen hade gått på semester och detta tyckte morfar var kul att höra. Mormor och jag löste lite korsord på eftermiddagen och senare på kvällen begav jag mig hemåt. När jag tog farväl så stod han i grinden och vinkade adjö och log så innerligt hjärtligt som bara han kunde.
Dagen efter strax innan middag så ringde min mobil på jobb och det var min mor som ville att jag efter jobb direkt skulle bege mig hem till dom. Man hörde på hennes röst att det var något allvarligt. Mormor hade tidigare varit drabbad av hjärtfel som hon blivit opererad för och misstänkte att hon hade fått åka in igen. Efter arbetets slut for jag hem till dom. I vardagsrummet satt min mor och far och lillebror.
Direkt när jag såg dom förstod jag att någon hade dött. Man kunde läsa det i deras ansikte. Mor grät och kramade om mig, jag kramade om henne och jag frågade: Vem är det?
När hon svarade att det var morfar var det som om jag fick en chock. Mina armar föll ner mot mina sidor och jag tappade all känsel i benen. Jag ville inte tro det jag hörde. Jag hade ju varit hos honom dagen innan och då var allt nästintill frid och fröjd.
Men jo, han hade dött. Jag kunde ändå inte tro det jag hörde.
Han hade suttit vid frukostbordet tillsammans med mormor, utbrustit -Nämen vad nu? och trillat ihop. Det hade varit en propp i hjärtat, och det hade varit över på fem sekunder. Morfar var en sund man som började cykla Vätternrundan och Ringsjön runt efter det han fyllt femtio år. Det var hans sunda och starka hjärta som hade stoppat proppen. Jag har fått berättat att hade han varit en osundare man så hade den slinkit igenom hjärtat och han hade förmodligen överlevt.
Det har nu gått fem år. I förrgår firades mors femtioårskalas och du var saknad av alla där. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, hur du har påverkat mitt liv. Den enda tröst jag finner är att det i alla fall gick snabbt för dig, att du inte låg i en säng och tynade bort. Det hade inte varit din stil. Det sista jag såg av dig var dit härliga, lite sneda leende. Jag är glad att det är detta jag minns dig vid när jag tänker på dig.
Vi saknar dig.
